Forum

Välkommen Gäst 

Visa/Göm Menyn

Välkommen Gäst. För att skriva i forumet krävs registrering.





Sidor: Först << 5 6 7 [8]
Författare Ämne:För kärleken till prinsessan
Imylover
StarCrow
Inlägg: 137
Inlägg Sv: För kärleken till prinsessan
på January 8, 2015, 19:36

Citat från strimma på January 8, 2015, 15:37
Har läst klart kap 22 här i dagarna och det var mer än välkommet med ny läsning efter all jul och nyårsstress:)
Som vanligt levererar du Martina, verkligen spännande läsning:) Du lyckas verkligen få en att gå och fundera om dagarna.
När ska Cogo våga berätta för sina kamrater om vad som hänt mellan han och Aurora, när släpper han bomben?
Kommer dom hitta ut någon gång?
Hinner dom fram i tid till bröllopet för att stoppa det eller kommer dom komma försent?
Finns det en lösning för att få ledhzanerna över på deras sida? (ursäkta ev felstavning på det långbenta folket;)
Ja du ser frågorna är många och det är ju det som är meningen annars skulle vi tappa intresset, det ska bli så spännande att få läsa fortsättningen:)
Jag och säkert fler med mig är alltid öppen för en teaser om lusten skulle falla på;)
Jag önskar dig Martina och alla andra här inne en god fortsättning på det nya året.

Tusen tack för feedbacken & alla fina ord, Strimma! 😀
Ja, du ställer verkligen de viktiga frågorna, vilket är mycket spänande, roligt & inspirerande för mig att fortsätta. Arbetet på nästa kapitel pågår. Att skriva action är svårt men det går framåt. Vad gäller dina frågor så kan jag summera det hela så här; på en del av dem kan man nog ana sig till svaret, eller gissa sig till vad som förmodligen ska hända. På andra kan jag lugnt lova att svaret inte alls är givet! I alla fall inte så som man kan tro.

Jag tror personaligen på att fiktiva historier, specielt dem som ingår i någon form av saga (som jag anser att Starzinger är, det är en saga i rymden med sci-fi tema), ska följa oskrivna regler, de ska innehålla vissa element & händerlser & de ska ske i specifika ordningar. Däremot ska inte allt vara för uppenbart eller cliché. Släng in en överraskning lite då & då, spela på publikens förväntningar. Gå inte för långt så de blir besvikna men våga bryta lite gränser. Det är en känslig ballansakt, antingen kan & har man den eller så har man den inte som historieberättare. Vad gäller för er, kära läsare, så vill jag gärna få er att känna er hemmastadda men ändå se Starzinger på ett nytt & utvecklande sätt. När man fortsätter på en redan etablerad historia av någon annan, spelar ingen roll vilken, är det jätteviktigt att oavsett vilka förändringar du själv har att komma med att det som gjorde orginalet så uppskattat från början är behållet. Det är här mycket i Hollywood idag totalt misslyckas. När de lyckas, när de minns varför en historia är bra, då är det guldgruva! När de inte minns blir det uruselt.

"Kom ihåg att Universum är ingen lekstuga!"

Imylover
StarCrow
Inlägg: 137
Inlägg Sv: För kärleken till prinsessan
på January 31, 2015, 11:45

En kort fråga till mina kära läsare; arbetet på nästa kapitel pågår. Men jag kan redan nu ge er en liten teaser här i forumet. Är det någon som vill detta?

"Kom ihåg att Universum är ingen lekstuga!"

strimma
Nykomling
Inlägg: 21
Inlägg Sv: För kärleken till prinsessan
på January 31, 2015, 20:44

Svaret är JA! 🙂

Imylover
StarCrow
Inlägg: 137
Inlägg Sv: För kärleken till prinsessan
på January 31, 2015, 22:26

Citat från strimma på January 31, 2015, 20:44
Svaret är JA! 🙂

OK. Jag ska dessutom vara ganska generös & ge er ett ganska långt stycke att gotta er åt så länge. Oroa er inte, det senaste kapitlet i ordningen är betydligt mycket mer än det ni får här. Och de som vill får gärna ge mig feedback redan nu. Jag hoppas att jag har fångat våra hjältars sanna personligheter hyffsat väl här i en ganska dramatisk situation. Detta är faktiskt en anledning till varför jag tycker Starzinger som serie & berättelse sticker ut i genren, vi får ofta se hur våra hjältar reagerar i dramatiska stunder, historien tar sig tid för det. Så därför gör jag det också. Så, om ni tycker detta är OK så vill jag gärna veta det. Håll till godo så länge:

Ledzaherna fortsatte att sporadiskt skjuta in i matsalen, sannolikt mycket nervösa för att faktiskt själva ta sig in där och bemöta cyborgerna på nära håll. Röken började nu tätna på allvar och sikten började bli begränsad. Ingången till matsalen blev stadigt allt större ju mer beskjutningen pågick men de krympande väggarna på vardera sida fungerade fortfarande som ett utmärkt skydd för de bägge cyborgerna än så länge. Det var i denna stund som en olustig insikt plötsligt slog Cogo.
- ”Vänta lite. Var är Haka?” undrade han. - ”Var håller han hus?”
Det fanns ingen skymt av deras kortvuxne vän i grön rustning någonstans. De hade inte sett till Haka på flera minuter, inte sedan innan Ledzahernas attack började. När Djorgo visade samma förbryllade undran för deras vän blev Cogo riktigt orolig. Hade Haka lämnat salen igen utan att de hade uppfattat det och blivit tillfångatagen av Ledzaherna? Eller var det värre än så?

Allt fler laserskott och missiler susade förbi dem medan de bägge cyborgerna fortsatte att söka skydd nära väggen vid ingången. Hela matsalen var nu bara små explosioner, rök och eld. Och förstörelse. Bråte och splitter låg överallt och den inre väggen vid köket var i det närmaste totalförstörd vid det här laget, även delar av taket vid denna sida hade börjat falla in. Köket! Naturligtvis! Var annars? Men det var en insikt som fick Cogo att känna magen i halsgropen.
- ”Haka?!” ropade han ut allt vad orkade, men hans röst dränktes av allt oväsen och den ändlösa attacken utifrån. Om han verkligen fick ett svar var det omöjligt att höra.
- ”Vänta..!” rådde Djorgo och aktiverade sitt nya visir i hjälmen. Snabbt filtrerades rök, stoft, allt från hans synfält bort som han inte ville se. Och snart fann han vad han sökte efter. En bekant, grön uniform uppenbarade sig borta vid köket längst in.
- ”Där är han!” utbrast Djorgo och pekade så att Cogo visste vart han skulle titta. Men i samma stund föll Djorgos hand tillbaka när han insåg exakt vad han såg.
- ”Åh nej..!”

Djorgo behövde inte ge någon förklaring. Cogo kunde nu själv utskilja det samma där borta bland all rök och eld. Längst in i matsalen, inunder delar av det infallna taket, skymtade en muskulös arm och en grön handske. Resten av Haka var begravt av spillrorna och flera tunga bjälkar. Rök och eld härjade överallt omkring den begravde cyborgen och kröp allt närmare. Att se deras vän så utsatt och sårbar chockade dem båda. Och de hade ingen aning om just hur illa det var.
- ”Han rör sig inte,” konstaterade Cogo snabbt och oroligt. Van att leva under jord var Haka tuffare än de flesta att uthärda enorma tyngder och trånga utrymmen men han var ändå den svagaste av de tre. Om han inte tog sig snabbt därifrån skulle lågorna snart sluka honom, eller så skulle han bli ännu mer begravd av de delar av taket som stod på tur att rämna in. Dessutom hade inte Ledzahernas eldgivning upphört och de kunde få in en direktträff precis närsomhelst. Tydligt oförmögen att ta sig därifrån på egen hand behövde Haka akut hjälp och det omedelbart. Cogo tvekade aldrig.
- ”Täck mig, Djorgo!”
De bägge cyborgerna nickade instämmande mot varandra och greppade sina vapen hårdare. De båda visste vad de måste göra.
- ”Spring, Cogo!”

Snabbt, elegant och modigt snurrade Djorgo fram bakom väggen och ställde sig åter i öppningen. Omedelbart avfyrade han åtskilliga salvor med Rymdspjutet mot Ledzaherna i rummet utanför, inte för att döda eller skada dem men för att skrämma dem tillbaka och få dem att upphöra med sin beskjutning, åtminstone tillräckligt länge för att vinna mer tid åt Cogo. Djorgos blick var fokuserad och hans finger slutade aldrig att vidröra avtryckaren. Ledzaherna blev skrämda och chockade av den oväntade motattacken. Men kanske just för att Djorgo inte ville träffa dem med avsikt så återfick de stora varelserna i de rostbruna rustningarna sitt mod. Det var bara en tidfråga innan de skulle gå till anfall på nytt. Djorgos hjärta bultade hårt medan han fortsatte med största koncentration att försöka hålla dem tillbaka. Men det var svårt att fokusera till fullo som han normalt annars brukade göra. Att se Haka begravd under de där stora takbjälkarna, orörlig, utan att veta om han var oskadd eller inte skrämde honom mer än vad situationen tillät. Men han fick inte låta rädslan övervinna honom. Han måste hålla Ledzaherna tillbaka tillräckligt länge om Cogo skulle kunna hjälpa deras vän.
Med sitt treuddade vapen skapade Djorgo åter en vägg av is i rummet utanför i ett försök att vinna mer tid. Men det var bara sekunder som bäst. Sekunder som kanske kunde rädda Haka.

I samma sekund som Djorgo steg fram i öppningen igen för en ny motattack hade Cogo redan satt fart mot motsatta änden av matsalen. Han använde sin superfart och nådde fram på ett ögonblick. Det fanns ingen tid kvar längre att förlora.
- ”Haka!”
Han slängde sig ner på knä och hukade vid allt nedfallet bråte och grep tag i Hakas högra hand som var det enda som stack fram. Cogo kände inget från sin vän när han greppade hans hand, ingen rörelse alls, och det kom heller inget svar eller ljud. Men istället för att bli modfälld blev Cogo bara allt mer driven att få ut sin vän därifrån. Haka var inte död, det kunde han inte vara! Haka var en cyborg, precis som honom själv. Han hade klarat betydligt värre smällar än det här. Det var vad Cogo i alla fall försökte övertyga sig själv om.
- ”Håll ut, jag ska få ut dig!” ropade han i hopp om att Haka kunde höra honom där underifrån. Cogo släppte hans hand och greppade tag med bägge händer om den takbjälke som var underst och dessutom låg direkt ovanpå Haka. Om han kunde flytta den skulle han få undan det mesta av bråtet som begravde hans vän och få ut honom snabbare. Men han fick vara försiktig så att inte mer riskerade att falla in och begrava dem båda. Av all kraft den unge cyborgen kunde bemästra började han rucka på den stora, flera ton tunga bjälken. Till hans förvåning var det betydligt tyngre än vad han först hade räknat med, det var inte bara bjälken i sig utan framförallt allt annat bråte som i sin tur låg ovanpå som ökade den sammanlagda vikten markant. Rasrisken gjorde också att han inte vågade vara allt för skyndsam eller oförsiktig, vilket blev allt svårare för varje sekund. Cogo hade inte glömt bort striden bakom honom och han hörde nu att Ledzaherna åter gick till motanfall. Han var nu tvungen att skynda långsamt så försiktigt som möjligt, inte bara för att rädda Haka men också Djorgo. Tålamod var inte precis en av hans mest kända dygder men just nu var det en lika stor börda som den fysiska han nu försökte flytta. Och han hade inte under allt det här glömt bort Aurora. Åter igen verkade det som om hela galaxens öde vilade i hans händer och hur väl han agerade från och med nu.

Bjälken rubbades men inte på långa vägar tillräckligt. Efter att bara ha lyckats lyfta den ett par centimeter tog det emot, han kunde inte rubba bjälken något mer hur mycket han än försökte. Cogo slängde en snabb blick ner till Haka. Det enda av honom som han fortfarande kunde se var hans arm som stack ut under bjälken. Hans vän rörde sig fortfarande inte. I samma stund slog nya små missiler ner alldeles intill. Ledzaherna måste ha gått till ett djärvare anfall, vilket betydde att Djorgo åter kunde vara i trubbel.
Frustrerad fortsatte den unge cyborgen att kämpa mot klockan, men det vägrade att röra sig något mer. Troligtvis var det allt bråte ovanpå den nedfallna bjälken som tog emot någonstans men exakt var eller hur var omöjligt att se i all den här tjocka röken som omslöt hela matsalen som en allt tjockare dimma. Tanken att först röja undan alltihop som låg ovanpå bjälken med Astrolansen slog honom men med den här dåliga sikten riskerade han att istället riva ner ännu mer bråte över sin vän och begrava honom ytterligare. Med den envisa beskjutningen utifrån var det ett rent mirakel att inte hela taket hade rasat in redan vid det här laget och begravt dem allihop. Irriterad och allt mer orolig tvingades han ge upp det alternativet. Cogo vågade inte längre släppa taget om bjälken nu i vilket fall, Haka kunde sannolikt bli än mer skadad i så fall. Svetten började rinna nedför hans panna under den rödvita hjälmen och både hans armar och ben började skaka av ansträngningen och han tvingades att ta stöd mot allt bråte med hela kroppen. Den sammanlagda tyngden på åtskilliga ton som han försökte få undan var en enorm påfrestning, t.o.m. för någon så oerhört stark som Jan Cogo. Det var egentligen inte så mycket vikten i sig som var det stora bekymret utan snarare att den var otymplig att flytta. Men han vägrade att ge upp. Det var ju trots allt Haka som hade fått allt det här över sig och som nu kämpade för sitt liv under all den där enorma vikten! Den olycksbådande tanken fick den unge cyborgen att samla ihop krafter han knappt visste själv att han hade. På gränsen till desperat nu vrålade Cogo av ansträngning i sitt envisa försök att rädda sin vän. Och plötsligt rubbades bjälken på nytt!

Genombrottet gav honom nytt hopp, speciellt när han äntligen skymtade mer av Haka under bjälken.
- ”Haka, svara mig!”
Det kom fortfarande inget svar, eller någon rörelse som indikerade att Haka var vid medvetande, eller vid liv. Cogo fortsatte ändå att envist kämpa vidare. Även om det mest otänkbara hade hänt vägrade han att lämna sin vän här. Han skulle aldrig lämna någon av dem.

- ”Kom igen, Haka!” ropade Cogo medan han frenetiskt kämpade vidare. Om Haka verkligen kunde höra honom var just nu inte så viktigt. Orden var lika mycket riktade till honom själv som till hans begravde vän. Men om Haka verkligen kunde höra honom kanske det skulle vara lösningen på deras nuvarande problem.
- ”Hjälp mig att hjälpa dig. Så kan vi hjälpa Djorgo. Och så kan vi tre tillsammans rädda Prinsessan. Jag vet att du vill ingenting hellre. Med ditt sista andetag vill du sätta henne i säkerhet. Så hjälp mig, Haka!”

Cogo hann knappt avsluta sina sista bedjande ord förrän han plötsligt kände något oväntat röra vid hans vänstra fot. Med uppspärrad blick flämtade han till i både glädje och tacksamhet, för det var lika välkommet som det hade varit oväntat. Hakas grönklädda hand hade gripit tag om hans fotled och släppte inte taget. Cogo varken såg eller hörde något mer tecken från sin begravde vän men eftersom greppet om hans fotled höll i sig kunde det inte bara vara en reflex. Vad det än var så tänkte Cogo inte försitta en hjälpande hand, bokstavligen.
Han tog åter stöd med sin kropp mot allt det nedfallna bråtet och försökte igen ta i av alla krafter att försöka rucka bjälken lite till. Det lyckades! Och så fort så hände började han försiktigt att flytta sitt ben utåt, i den svaga förhoppningen att Hakas grepp inte skulle släppa. Det gjorde det inte. Med hjälp av sin vänstra fot började han nu dra ut sin vän. Detta var i sanning ett underligt sätt att gräva fram någon som hade blivit levande begravd men Cogo struntade just nu fullständigt i hur löjligt det kanske såg ut. Ganska snabbt fick han äntligen se både Hakas huvud och överkropp komma fram under bjälken. Haka verkade fortfarande vara medvetslös, hans ögon förblev slutna under hjälmen. Men hans hand höll ändå stadigt tag om Cogos fot som om det vore en livlina som han vägrade släppa.

Det fanns dock en gräns för hur långt Cogo kunde använda sitt ben till att dra ut Haka från under allt bråte, hans cyborgförmågor skulle inte hindra honom från att tillslut tappa balansen om han försökte ytterligare. Så Cogo återvände till de förmågor som han kunde bemästra. Han hade ändå lyckats dra ut sin vän tillräckligt långt nu för att försöka, även om det innebar en risk.
Cogo drog ett djupt andetag. Det var nu eller aldrig. Han hoppades bara att han inte skulle göra saken värre. Med allt bråte som hade fallit in och allt mer som riskerade att göra det samma var det omöjligt att sia om utgången. Men han hade inget annat val. Bära eller brista, just nu ville han bara få det här ur vägen.

Medan han fortfarande tog stöd med kroppen mot allt det nedfallna bråtet släppte Cogo försiktigt tag om bjälken med vänster hand. Sedan agerade han blixtsnabbt, utnyttjade till fullo den snabbhet som hans cybernetiska förmågor gav honom. Med sin fria hand grep han tag i Haka och släppte sedan taget om bjälken och allt bråte helt. Snabbare än ögat hade kunnat uppfatta grep Cogo tag om sin vän med bägge händer och bar iväg med honom så snabbt han förmådde. Bjälken med allt annat bråte föll till golvet med ett våldsamt brakande. Men Cogos snabbhet och styrka hade varit tillräckligt. Han och Haka befann sig redan vid den högra väggen, borta från både nedfallande spillror och den allt mer aggressiva beskjutningen utifrån.

Cogo kollapsade på golvet med Haka intill sig. Att få loss sin vän hade varit tyngre och tagit mer tid än han hade räknat med. Men den unge cyborgen återhämtade sig omedelbart. Han var inte utmattad, snarare oroad för sin vän. Haka fortfarande varken sa någonting eller rörde sig.
- ”Haka, för helvete!”
Cogo hukade sig intill sin vän. Med all eld, rök och partiklar i luften var det en risk men han valde ändå att lyfta på Hakas hjälm tillräckligt mycket för att bättre kunna se hans ansikte och om där fanns något livstecken alls.
- ”Sluta larva dig nu!” röt han irriterat och med allt mer darrande röst som avslöjade de känslor som han verkligen kände för sin vän just nu. - ”Du är inte död förrän jag säger till dig. Hör du det!?”

Haka svarade inte. Han verkade inte ens andas. I brist på alternativ grep Cogo honom i kragen och drog honom upp i sittande ställning och ruskade honom frenetiskt.
- ”Öppna ögonen och svara mig, din slasktratt, annars ska du få veta att du lever!”
Fortfarande ingen reaktion. Cogo kände hur en allt mer fruktansvärd rädsla började ta över honom, rädslan för en möjlig insikt som han vägrade acceptera. Haka fick inte vara död. Cogo var allt annat än redo att låta sin storvuxne, matglade vän lämna honom. Desperat, utan att vara så mycket medveten vad han själv gjorde längre, höjde han handen.
- ”Våga inte göra så här mot mig, tjockis!” vrålade Cogo ut och lyckades överrösta eldstriden som pågick fortfarande bara några meter ifrån dem. Tårar föll från hans ögon och hans handflata träffade Haka hårt över ansiktet. Det var egentligen inte alls meningen av Cogo att slå honom men i sin förtvivlan och hjälplöshet kunde han inte komma på något bättre. Trots det ångrade han sig direkt och han höjde inte handen en andra gång.
- ”Kom igen, Haka!” vrålade Cogo på nytt och ruskade åter sin vän. - ”Svara mig!”

"Kom ihåg att Universum är ingen lekstuga!"

strimma
Nykomling
Inlägg: 21
Inlägg Sv: För kärleken till prinsessan
på February 1, 2015, 00:14

Jag ser hela scenen framför mig precis som när man ser en film. Hur ska jag nu orka vänta tills nya kapitlet kommer upp på hemsidan;)Men den som väntar på någe gott:) Bra jobbat Martina!

Imylover
StarCrow
Inlägg: 137
Inlägg Sv: För kärleken till prinsessan
på February 1, 2015, 00:37

Citat från strimma på February 1, 2015, 00:14
Jag ser hela scenen framför mig precis som när man ser en film. Hur ska jag nu orka vänta tills nya kapitlet kommer upp på hemsidan;)Men den som väntar på någe gott:) Bra jobbat Martina!

Om du verkligen ser det framför dig som en film har jag lyckats! För det är precis så som jag försöker visualisera alla historier jag skriver, som om man tittade på en film eller t.o.m. var där själv. Det är mycket svårt att få till den där 3D känslan av rymd & rum i ren text & det är inte min starkaste sida som författare, jag är starkare i att beskriva känslor & tankar & motivationer hos karaktärer. Så du har gett mig en enorm komplimang, min vän. 😀

Jag vet, det är alltid nackdelen med att ge er teasers, det är som att slänga en enda jordnöt till en hungrig elefant, det mättar knappast. Men du får försöka hålla dig till tåls. Det är mycket mer action på gång, & kanske en & en annan överraskning också, bara i detta kapitel. Och det är ingenting mot vad komma skall!

"Kom ihåg att Universum är ingen lekstuga!"

Imylover
StarCrow
Inlägg: 137
Inlägg Sv: För kärleken till prinsessan
på April 30, 2015, 22:22

Hej, alla läsare! Vill bara påminna att det senaste kapitlet, nr 22, finns nu uppe på websidan under fanfic! Stort tack till Tobbs som hjälper till. Och glöm inte att ge feedback om ni så önskar. Det är en bra anledning för mig att fortsätta skriva.

"Kom ihåg att Universum är ingen lekstuga!"

strimma
Nykomling
Inlägg: 21
Inlägg Sv: För kärleken till prinsessan
på September 2, 2015, 09:03

Har varit lite tyst på den här tråden ett tag nu. Har vart en hektisk sommar trots regn och rusk så jag har inte riktigt haft tid att kolla sidan lika mycket som jag brukar. Nu ville jag bara kolla läget, hur går det med skrivandet Martina? Har du haft en bra sommar? Det har kommit en ny trend bland målarböcker för vuxna, sitter mycket på kvällarna och målar och då hinner man ifatt sina tankarna, och denna berättelse dyker upp. Funderar mycket om vad ska hända härnäst, hur den kommer att sluta och hur det ska gå för alla hjältar? och framförallt vad kommer hända med vårat kärlekspar? Det är så kul att spekulera:) Förstår om du skulle ha tröttnat på att skriva, så är det med allt och även med mig, jag tröttnar på vissa grejer och då tar man en välbehövlig paus ett tag, men tror att det är nyttigt att göra så. Det blir roligare när man hittar tillbaka sen igen och då har man plötsligt fått en ny glöd. Summan av detta är att jag ser fram emot fortsättningen, och det är gött att få gå och längta lite:)

/Strimma

Imylover
StarCrow
Inlägg: 137
Inlägg Sv: För kärleken till prinsessan
på October 18, 2015, 21:18

Citat från strimma på September 2, 2015, 09:03
Har varit lite tyst på den här tråden ett tag nu. Har vart en hektisk sommar trots regn och rusk så jag har inte riktigt haft tid att kolla sidan lika mycket som jag brukar. Nu ville jag bara kolla läget, hur går det med skrivandet Martina? Har du haft en bra sommar? Det har kommit en ny trend bland målarböcker för vuxna, sitter mycket på kvällarna och målar och då hinner man ifatt sina tankarna, och denna berättelse dyker upp. Funderar mycket om vad ska hända härnäst, hur den kommer att sluta och hur det ska gå för alla hjältar? och framförallt vad kommer hända med vårat kärlekspar? Det är så kul att spekulera:) Förstår om du skulle ha tröttnat på att skriva, så är det med allt och även med mig, jag tröttnar på vissa grejer och då tar man en välbehövlig paus ett tag, men tror att det är nyttigt att göra så. Det blir roligare när man hittar tillbaka sen igen och då har man plötsligt fått en ny glöd. Summan av detta är att jag ser fram emot fortsättningen, och det är gött att få gå och längta lite:)

/Strimma

Hejsan! Alltid roligt att höra från sina läsare!

Ja, det måste medges, jag har varit lat i mitt skrivande sedan i somras. Framförallt distraherad av andra härliga godsaker. Blev totalt förälskad i nya Daredevil som går på Netflix, totalt fantastisk, en av de bästa TV serier någonsin! Starkt rekommenderad. Och jag vill tillägga, jag är INGEN superhero nerd alls! Älskar den ändå. Men det är framför allt allting Star Wars som stjäl min uppmärksamhet i nuläget, specielt i de kommande dagarna här & nu. Men det betyder inte att jag har lagt Starzinger på hyllan. Och du har nog rätt, ibland är det bra att ta en paus för att återvända senare. Att ibland tvinga fram text gör den inte bättre. Och min plan är absolut att fortsätta. SW kommer att kidnappa mig till sin fjärran galax för ett tag men "I'll be back!" Kanske med ännu mer inspiration & glädje också!

"Kom ihåg att Universum är ingen lekstuga!"

Imylover
StarCrow
Inlägg: 137
Inlägg Sv: För kärleken till prinsessan
på August 17, 2017, 20:58

Stora, goda nyheter till alla mina tålmodiga läsare där ute! Efter allt för lång tid så är jag stolt att meddela att nästa kapitel, nr 23 i ordningen, äntligen är klart! Har skickat det vidare till Tobbs som får slänga upp det här på sidan när han finner tid. Det är det längsta kapitlet hittills & innehåller mycket action så det har varit en anledning till varför det har dragit ut på tiden. Brist på inspiration & skrivlust samt distrationer från annat är övriga orsaker till fördröjningen. Men nu ska väntan snart vara över. Medan ni väntar ska ni får ett häftigt smakprov här under med starkt fokus på vår käre Djorgo! Och om ni absolut måste ha kapitlet genast så kan jag maila det till er privat, bara låt mig få er mailadress så löser vi det.
Här följer teasern:

Den Ledzahiske sergeanten var ursinnig. Och också förvirrad, även om han inte ville erkänna det. Framför honom såg han hur cyborgerna Haka och Cogo oskadliggjorde den ena efter den andra av hans män, hans soldater. Ännu värre, en del av hans landsmän, trots att de var beväpnade och bar skyddande rustning, började nu t.o.m. fly striden ju mer de började inse att de aldrig skulle kunna vinna. Nåja, att faktiskt vinna över cyborgerna hade varit en utopisk dröm i bästa fall som ingen Ledzaher hade tagit fasta på i verkligheten. Och de hade sina specialorder ifrån högsta ledningen, även om detta var order som sergeanten personligen ogillade men ändå lydde. Men han hade ändå utgått ifrån att de skulle kunna utmana cyborgerna bättre än så här, och framför allt med mer mod. Vad han nu bevittnade kunde bara beskrivas som pinsamt för hela det Ledzahiska folket.
En av hans meniga soldater började ta till flykten intill honom efter att ha blivit knockad till golvet av Hakakedjan och sergeanten grep tag i hans arm innan soldaten hann fly längre.
- ”Vad håller ni på med!?” röt han ursinnigt, mot både den livrädde soldaten och mot samtliga av hans landsmän som fortfarande befann sig i salen, oavsett om de faktiskt fortsatte striden eller retirerade. Den Ledzahiska soldaten svarade inte sitt befäl utan slet sig loss och flydde vidare. Sergeanten skakade på huvudet, hans nävar knöts ihop i ursinne. Vad var det egentligen som hände här? Över hela galaxen? Vad var det här för vansinne!? Hur kunde detta vara möjligt?
- ”Är vi verkligen så urusla!?” frågade han ilsket rätt ut, mer till sig själv än någon annan. - ”Eller är dem verkligen så bra!?”
- ”Jag skulle påstå att det är lite av bägge förslagen, Sergeant. Mest det sistnämnda.”

Den mänskliga och artiga men ändå kaxiga mansrösten bakom honom fick den Ledzahiske sergeanten att vända sig om. Hans blick smalnade när han fick se vem som hade vågat tilltala honom, med sådan brist på respekt dessutom. Sir Djorgo. Den långsmale cyborgen i blå rustning. Den som ansågs vara den smartaste av de tre. Inget av detta hade någon betydelse för sergeanten. Hans hat mot alla cyborger gjorde dem alla lika betydelselösa och avskyvärda i hans ögon. Cyborger var resultatet av ett tekniskt framsteg som aldrig borde ha hänt, det var det enda han brydde sig om. Det, och det faktum att just den här cyborgen tidigare hade lyckats ge honom på nöten trots att han hade varit hans fånge. Skammen och pinsamheten över detta var fortfarande outhärdlig. Men just nu såg sergeanten en möjlighet att göra någonting åt det, betydligt tidigare också än vad han hade vågat hoppas på. I bakhuvudet mindes han sina specialorder gällande de tre cyborgerna. Men hans befäl var inte här. Åt helvete med hans order! Cyborger borde inte få existera! Det var dags att göra något åt den orättvisan. Och han tänkte börja med den klädd i blått.
- ”Det ska vi nog ta reda på en gång för alla, cyborgkräk!”

Sergeanten gjorde mantelrörelsen på sitt skjutvapen och höll det nära bröstkorgen medan han glodde nedlåtande ner på Djorgo samtidigt som han sträckte på sig ytterligare för att tydligt markera sin fysiska överlägsenhet. En skrämseleffekt som var totalt bortkastad på Djorgo. Den blåklädde cyborgen hade mött betydligt större och farligare motståndare än det här och lät sig inte skrämmas eller imponeras.
- ”Du minns mig hoppas jag?” tillade sergeanten med nästan väsande röst
- ”Mycket väl,” svarade Djorgo och nickade. - ”Jag glömmer aldrig någon som gör en vän illa. Det var ett stort misstag, Sergeant, ovärdigt för alla som bär uniform.”
Anklagelsen om brist på heder fick den Ledzahiske sergeanten att flämta till.
- ”Jag följde bara order,” svarade han. Det var ett svar som Djorgo hela tiden hade räknat med och som han inte alls blev imponerad av, snarare tvärt om. En soldat skulle lyda order, sant, men samtidigt kunna skilja på vad som är rätt och fel, speciellt mot en motståndare som redan var fängslad och avväpnad. Den totala bristen på att vilja ta sitt ansvar från sergeantens sida gjorde Djorgo bara ännu argare.
- ”En idiotisk och omoralisk order!” röt han och tog några orädda steg närmare sin större motståndare. - ”Men det spelar ingen större roll, du njöt av att misshandla min vän! För det finns det ingen ursäkt.”

I samma stund, helt oväntat, lade Djorgo ifrån sig Rymdspjutet. Han lutade sitt treuddade vapen mot en av de nedfallna pelarna i salen precis intill honom. Medvetet avväpnade han sig själv. Han vände blicken åter upp mot Ledzahen framför honom.
- ”Du borde inte ha kommit hit, Sergeant.”
Sergeanten fnös till, även om han inte kunde förstå varför cyborgen avväpnade sig själv. Vad var det här för jävla trick!?
- ”Är det ett hot?” krävde han att få veta.
- ”Nej,” svarade Djorgo kort och följde upp med att också ta av sig sin blåa hjälm och placerade den intill Rymdspjutet. - ”Det är ett faktum!”
När han åter vände blicken upp mot det Ledzahiska underbefälet var Djorgos mörka ögon totalt målinriktade, fokuserade och framför allt allvarliga under de strimmor av hans svarta, långa hår som inte var samlat i hans hästsvans utan som i stället hängde ner nedför hans ansikte. Djorgo tog ett par steg bort från sina ägodelar han precis hade lagt ifrån sig utan att bryta blicken med sin motståndare, för att så tydligt som möjligt klargöra att han inte var här för att leka. Han hade tagit av sig hjälmen för han ville att sergeanten skulle se hans ansikte. Han hade lagt ifrån sig både hjälm och vapen för att visa att han inte tänkte gömma sig bakom något som skulle ge honom uppenbara fördelar eller skydd. För Djorgo behövde dem inte. Han var betydligt mer utsatt nu, utan tvekan, men det var just det som var poängen. Han var inte alls rädd. Den enda, starka känslan han drevs av just nu var att skipa rättvisa gentemot hans vän.
För att demonstrera detta ytterligare höll Djorgo upp bägge sina händer och slöt dem långsamt till knutna nävar.
- ”Och den här gången är jag inte bakbunden,” påminde han med en varnande ton.

Den Ledzahiske sergeanten skakade, av ilska verkade det som. Men under stoltheten var det av rädsla, trots att han gjorde allt för att dölja detta. Han mindes vad Sir Djorgo syftade på. Sist de båda hade möts i handgemäng hade cyborgen fortfarande varit bakbunden men hade visat sig kunna slåss tillräckligt väl för att kunna besegra honom ändå. Och i denna stund hade inte Djorgo detta handikapp. Cyborgen utmanade honom åter igen. Nåväl, om det var vad den lille tekniskt avancerade människan önskade så skulle de slåss, mer än gärna. Men inte på hans villkor! Sergeanten var inte säker på vad cyborgens avsikter var exakt men han tänkte inte falla in i någon fälla. Han tänkte aldrig lägga ifrån sig sitt eget vapen och det övertag det betydde.
- ”Om du tror att du skrämmer mig, lille cyborg, så tar du fel,” svarade han och lät mer övertygande än vad han egentligen kände inombords. - ”Ta upp din treuddade tandpetare igen! Försvara dig! Du är dum som inte möter mig med vapen redo! Ah..!”

I samma stund skrek sergeanten till i oväntad smärta och hans vapen föll ur hans tidigare starka grepp till golvet medan han själv snubblade åtskilliga steg bakåt medan han kämpade för att återfå balansen. Trots hans skyddande rostfärgade rustning hade han nästan tappat andan och smärtan var fortfarande mycket påtaglig över hela bröstkorgen. Chockad stirrade han tillbaka mot sin blåklädde, kortare motståndare som fortfarande bemötte honom med knutna nävar, redo att slå till igen. Hur hade det gått till? Han hade inte ens hunnit se attacken! Hur kunde cyborgen röra sig så fort och med sådan styrka?
Sergeanten hann inte fundera över detta mysterium ytterligare. Djorgo gjorde ett nytt anfall, med samma snabba precision som tidigare, förutom att den här gången levererade han slaget högre upp, över käkbenet. Med ett högt stön föll sergeanten till golvet. Djorgo landade säkert på bägge fötter, fortfarande redo, tålmodigt väntande på att Ledzahen skulle ta sig upp på fötter igen. Till skillnad ifrån sin motståndare hade han ingen avsikt att ge sig på någon som redan låg ner.
- ”Jag beklagar, Sergeant, men dumhet ligger inte för mig,” svarade han.

"Kom ihåg att Universum är ingen lekstuga!"

Sidor: Först << 5 6 7 [8]

Sidan laddades på: 0.106 sekunder.